Eva berättar om sin upplevelse från Kensweds 10-årsjubileum

17 – 22 februari 2022

En grupp volontärer från Zelmerlöw & Björkman Foundation åkte och besökte Kenswed skolan under deras 10-årsjubileum. Läs Eva Åbergs egna berättelse om hur hon upplevde sitt besök, från att pröva den kenyanska maträtten Ugali till att känna entusiasmen och glödet från eleverna att verkligen vilja förverkliga sina drömmar.

Hej Kenswed!

Lite vimmelkantiga efter en lång natts flygresa anländer vi till Ngong, en skumpig och ganska brant nedförsbacke tar oss den sista biten ner till skolan, portarna öppnas när vår minibuss närmar sig och vi dräller ut ur bilen, kisar mot solen som steker oss duktigt trots att det ännu är tidigt på morgonen. Jag försöker hjälpligt släta ut mina reskläder men känner mig ändå hopplöst skrynklig och ovårdad när Kensweds rektor Harrison kliver fram och hälsar oss välkomna i krispigt vit skjorta och mörk kostym. Jag känner igen honom på leendet, vi har hunnit med några möten över Zoom och Teams under året som gått, men det här är första gången vi möts på riktigt. Längs balkongen som löper längs en av skolbyggnaderna trängs skolbarnen, kikar ner på oss nykomlingar i sina blåvita skoluniformer. Lite avvaktande fortfarande, liksom vi, som känner oss lite vilsna på den här platsen som är helt ny för oss men som vi ändå känner genom bilder och berättelser. 

Snart nog drar dagens program igång, vi visas runt på skolan, träffar elever, lärare och annan personal. Jag känner av stoltheten hos både vuxna, barn och oss besökare. Vi möter verkligheten bakom rapporter och siffror om antal elever, bäddar på internatet, klassrum, allt det som vi tillsammans har kämpat för att få på plats. Det funkar. Kenswed slår mig som en liten oas av hopp i en miljö där framtidstro inte på långa vägar är en självklarhet. 

Det pyr av entusiasm bland eleverna. De har jobbat länge med projekt av alla de slag som skall presenteras under 10-års jubiléet som nu bara är ett par dagar bort. Jag hamnar i en diskussion med ett gäng killar som bygger en soldriven varmvattenberedare, försöker komma med smarta inlägg men lyckas naturligtvis inte bidra med något nytt de inte redan tänkt på.

Till lunchen får vi en tjuvtitt på några av danserna som skall presenteras under firandet, eleverna lyckas täcka in stora delar av Kenyas danskultur och jag gissar att det inte bara är jag som skäms när jag inser att vi svenskar som kommit för att ta del av jubiléet har väldigt lite att bidra med. Eleverna framför sina danser, naturligtvis med olika nivåer av entusiasm, de är ju trots allt tonåringar, men allt är väl koordinerat och repeterat och vi får oss en njutbar lektion i vad det här landet har att erbjuda och som sagt, en påminnelse om hur vi själva kanske försummar delar av vår egen kultur.

Vi äter vår lunch sittande vid bord som skuggas av stora parasoller. Några av oss har jobbigt att få i sig den stabbiga Ugalin men som besökare får vi en kryddig grönsaksröra till och om man mixar det lite så går tuggorna ner. Till jubileumsdagen vankas köttgrytor och grönsaker till alla på skolan men idag får studenterna nöja sig med enbart Ugali. De äter sittande på rad längs gångvägarna, i skugga av muren som omgärdar skolområdet. Efter lunchen ringlar kön lång till toaletterna och jag är tacksam över att vi besökare får använda lärarnas toalett. Mental notis. Fler toaletter till eleverna. 

Dagarna på Kenswed fylls med möten och samtal. Som alltid dröjer vissa kvar mer än andra.

Isaac, som trots allt gott jag hört om honom ändå hamnar i en annan dimension när jag tillsammans med en grupp studenter möter honom på väg ner mot yrkesskolan. Vi passerar varandra och alla hälsar glatt men det som slår mig är den kärleksfulla vördnad som präglar ungdomarnas berättelser om vem han är och vad han betyder för dem. De är uppenbart stolta över att han finns där för dem, och han är nära. Jag tänker att det de känner och uttrycker faktiskt är trygghet. 

Tabitha, som helt självklart tar min hand under en rundvandring och frågar om jag har några barn. En dotter säger jag, som gillar akrobatik. En spontan handvolt senare och hon har mitt hjärta. Tabitha har tävlat i gymnastik och får mig att fundera på vilka möjligheter till idrott Kenswed erbjuder de elever som inte tycker att löpning och fotboll är det roligaste som finns. Kanske finns det mer att göra på det området? Efter att ha pratat med många av eleverna förstår jag ju att nästan all vaken tid går åt till studier men vi vet ju också att motion och rörelse måste till för att bädda för kunskap och goda studieresultat och då måste ju allas behov tillgodoses, på ett lustfyllt sätt. Tankarna snurrar i mitt huvud.

Och så du, pojken med munskydd som talade lågmält och höll dig i bakgrunden, lät klasskamraterna hålla låda och visa runt. När vi hamnade invid varandra passade jag på att ställa de där frågorna jag ställt till många andra, vad har du för intressen, vad vill du ägna ditt liv åt om du får välja, hur ser dina drömmar ut? Jag vill hjälpa människor att må bättre, att få ett bättre liv, svarade du. Vad fint, som lärare kanske, eller kanske socionom? Nej sade du, alltjämt lika lågmält. Jag ska bli hjärnkirurg. Då behöver du rätt bra betyg, eller hur? Jag har de bästa, sade du och dina ögon sade mig att det om några år kommer att finnas en väldigt godhjärtad och kompetent läkare i Kenya som inte gör mycket väsen av sig, men han kommer att göra skillnad. 

Tack för fina dagar på Kenswed//Eva